Home Newspaper SVÉD - Språkinlärning London spy är en minimalistisk tv-godbit

London spy är en minimalistisk tv-godbit

Det är tidig morgon när Danny, partyglad lagerjobbare nånstans i 30-årsåldern, trillar ut från en klubb och rätt in i joggaren Alex. Att Alex heter Alex vet Danny ännu inte, men någon dag senare återvänder han till mötesplatsen med det uttalade syftet att lära känna den karismatiske främlingen.

London spy är en minimalistisk tv-godbit

Danny (Ben Whishaw) i tv-serien ”London spy”, som har premär i SVT 1 på söndag. Foto: BBC

Det gör han, och snart är förhållandet ett faktum. Alex är inte lik någon annan Danny träffat. Faktum är att Alex inte är lik någon annan över huvud taget, en vacker solitär med ett mystiskt jobb på en investmentbank och ett liv konsekvent frikopplat från den genomsnittliga tillvaron: från det faktum att han började universitetet vid bara 15 års ålder till att han är föräldralös till att han aldrig förut haft en kärleksrelation.

Dannys bästis Scottie, en åldrad regeringstjänsteman, är skeptisk, och menar att det verkar som om Alex är underrättelseagent snarare än investerare – misstankar som blir konkreta när Alex försvinner och Danny hittar hans kropp gömd i en koffert bland en hel uppsättning S & M-utrustning på en dold vind i Alex hem.

Under polisutredningen visar det sig att Scottie haft rätt. Alex heter i själva verket Alistair, hans föräldrar är i högsta grad levande och någon investmentbank har aldrig haft honom som anställd. I stället verkar det som om Alistair tagit fram en algoritm till ett dataprogram som med hundraprocentig säkerhet kan avgöra ifall en person ljuger eller inte, en uppfinning som gör både honom och Danny till ett massivt hot mot hela den globala maktapparaten, inklusive Alistairs arbetsplats MI6.

Japp, premisserna i Jakob Verbruggen och Tom Rob Smiths spiondrama ”London spy” är så tillskruvade att de rent teoretiskt borde vara fåniga: MI6 är James Bonds arbetsplats, och det faktum att Ben Whishaw som spelar Danny även är den senaste inkarnationen av agentseriens Q skulle kunna ge det hela en jobbig ton av metahumor.

Men tonen i den här fem avsnitt långa (eller snarare korta) serien är så originell att den surrealistiska ansatsen både får fäste och bärkraft. Inledningen är ytterst stillsam, så till den grad att en rastlös tittare kan tänkas både gäspa och stänga av under den första timmen, men gör inte det – det här är ett stycke tv-drama som efter det vackert dämpade premiäravsnittet växer markant i både spänning och komplexitet, med Ben Whishaws förtvivlade Danny som lysande centralfigur och Jim Broadbents luttrade Scottie som en lika otypisk som effektfull sidekick.

SVT följer moderkanalen BBC:s modell och kör ut ett avsnitt i veckan. Det är dumt. ”London spy” ska ses i en enda sittning, bara då får man full utdelning på den förtätade stämningen och på den knappa, högstämda dialogen. Sista avsnittet öppnar eventuellt för en säsong två, men jag är inte säker på att det är nödvändigt eller ens önskvärt. ”London spy” får gärna gå till tv-historien som precis den minimalistiska godbit den är.

Exit mobile version